jag har aldrig riktigt känt känslan av att ge upp förut. men idag när jag satt utanför musikskolan och väntade på min tur så kände jag verkligen; varför gör jag det här? varför åker jag inte hem och sover några dagar eller veckor tills allt blir bättre och jag orkar mer?

idag var det sista gången som jag hade mina små liv. mina små barn som jag har lärt simma alla fyra simsätt. det är jag ganska stolt över. och jag fick en puss av alexander för att jag "var en sån bra simfröken!" och världens längsta kramar, så jag antar att jag har gjort något rätt.

imorgon ska jag träffa min stjärna. mirre. amir, the number one star. (rosa the movie, första och enda gången hittils jag grät på bio.) vi ska räkna matte på stadsbiblioteket och förhoppningsvis blir vi fyllda av upplysningar om matematikformler och att vi blir lite gladare. vi tänker likadant, hon och jag. jag och hon. amir, the number one star.