"Babyshambles Pete Doherty kunde inte gå av scen efter sin spelning på Vintergatanscenen eftersom polisen skulle visitera honom efter knark. Vem vore Pete om han inte gick upp på scen igen och rökte upp det han hade på sig? Bandet satt systerligt och broderligt på scenkanten i tio minuter och rökte upp det de hade på sig och gick sen av."

torsdag:

Ni måste bara ta och lyssna lite på Carla Bruni. Himla fint!

 

Min pojkvän älskar Italien. Han älskar Milan. Han är som ett litet barn när det är match. Tro mig, jag vet. Det här är låten som jag uppmanas lyssna på. Det här är låten som han får gåshud av. Låten han gråter lite till ibland. Vad jag tycker? Nja.

Ni har nog inte glömt bort att jag snart snart snart åker bort till Paris med mina fina vänner. Alltså, det går nog inte riktigt att sätta ord på hur höga mina förväntningar är. Eftersom det är rätt svårt att sätta ord på saker och ting, så försökte jag hitta lite musik på hur jag tänker mig att Paris är. Såhär någonting.

just nu så gråter jag nästan av ilska. vad tänkte alla med som röstade på anna bajskorv??????????? varför röstade ni inte på typ salem eller peter jöback de var ju hur bra som helst. alla var bättre än anna alla alla alla alla ALLA. till och med timoteij. alla. åhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

Under den här låten dansade jag och Mirre som om vi var galna. Vi var robotar. Vi var lyckliga. Åh, jag var så lycklig. Allt var så bra, att bara få ramla omkring på marken och skratta som jag vet inte vad.

Kom nyss att tänka lite på när jag var på KENT med Rebecca och Mirre, bland annat. Alltså, det var ju så himla fint egentligen. Rebecca och jag köade sedan klockan fem på morgonen med sovsäckar, filtar och tjocka, tjocka jackor. Och varm oboy. Vi sov. Sen skrev jag en svenskauppsats eftersom det var nationellt prov den dagen. När vi väl kom in och stod längst fram, så kommer jag ihåg att allt liksom var som i en dröm på något sätt. Vi var helt jättetrötta och så kom han ut. Jocke Berg. Och vi blev så himla glada och tårarna rann och man var liksom mitt uppe i ett lyckorus. Och man gick därifrån men lämnade kvar sin röst någonstans där vid staketet. Och när man kom hem så grät jag mig till sömns för att jag var så lycklig över att ha sett mina idoler.

Det var ett fint dygn. Snart två år sen, den sjunde februari.

Kan du förstå hur underbart det skulle vara att besöka en klubb i London och se The Libertines? 2011. Om allt går som det ska!!!