Kom nyss att tänka lite på när jag var på KENT med Rebecca och Mirre, bland annat. Alltså, det var ju så himla fint egentligen. Rebecca och jag köade sedan klockan fem på morgonen med sovsäckar, filtar och tjocka, tjocka jackor. Och varm oboy. Vi sov. Sen skrev jag en svenskauppsats eftersom det var nationellt prov den dagen. När vi väl kom in och stod längst fram, så kommer jag ihåg att allt liksom var som i en dröm på något sätt. Vi var helt jättetrötta och så kom han ut. Jocke Berg. Och vi blev så himla glada och tårarna rann och man var liksom mitt uppe i ett lyckorus. Och man gick därifrån men lämnade kvar sin röst någonstans där vid staketet. Och när man kom hem så grät jag mig till sömns för att jag var så lycklig över att ha sett mina idoler.

Det var ett fint dygn. Snart två år sen, den sjunde februari.