Här sitter jag och skriver en svenskakrönika om våld. Det går sådär, men åt rätt håll iallafall. Tur det.

Lyssnar på Broder Daniel samtidigt. Jag får inte riktigt samma rysningar i kroppen så fort jag hörde Henrik Berggrens röst för ungefär tre-fyra år sedan. Då var de mitt liv, de fick mig att orka. Jag är glad att jag har kommit ur den där perioden nu. Allt var så svart och deppigt samtidigt som kände en enorm lycka och samhörighet på något sätt. Kommer aldrig glömma när jag fick se ett nästan helt Broder Daniel på Way Out West. Aldrig.

 
En liten popartjej för fyra år sedan.